"Alla har rätt att tjäna Gud och leva jämställda liv"

Ranjita CHristi-borgoary

Changemaker Indien

Den lutherska kyrkan bryter traditioner i Indien

Ranjita Christi-Borgoary arbetar med jämställdhetsfrågor på UELCIs (United Evangelical Lutheran Churches in India) huvudkontor i Chennai. Genom att undervisa på teologiska seminarium kan hon förändra samhället till det bättre.

Intervju med Ranjita

Lär känna Ranjita genom att se videointervjun nedan

Världens farligaste land för kvinnor

Indien har utsetts till världens farligaste land för kvinnor, bland annat på grund av den höga risken att drabbas av sexuellt våld eller fastna i slavliknande förhållanden. Diskrimineringen av kvinnor är dock synlig på alla plan i det indiska samhället: i arbetslivet, utbildningssektorn och sjukvården – och även i kyrkan. Därför kämpar United Evangelical Lutheran Churches in India (UELCI) för att förändra normer och attityder kring genusrättvisa och jämställdhet.

Det fysiska våldet är bara toppen av isberget

– Du har säkert hört om alla våldtäkter i Indien, och om hur misshandel och övergrepp mot kvinnor ökat under pandemin, säger Ranjita Christi-Borgoary, som arbetar med jämställdhetsfrågor på UELCIs huvudkontor i Chennai.

I Indien våldtas en kvinna var 15e minut och kvinnovåldet är både brutalt och utbrett, men det är ändå bara toppen av isberget. I grund och botten handlar problemen om strukturer och normer där kvinnor inte värdesätts och deras rättigheter inte respekteras, menar Ranjita. Kvinnor ses som underställda männen.

– Patriarkala strukturer och röster motsätter sig förändringar och hänvisar till traditioner och kultur, fortsätter Ranjita, som upplevt mycket motstånd i sin kamp för jämställdhet i kyrkan och själv också blivit måltavla för hot och trakasserier.

Religiösa ledare är viktiga förändringsaktörer

– Sedan vi började ordinera kvinnliga präster har många lämnat kyrkan, berättar Ranjita.

Människor ser kvinnor som orena och tycker därför inte att det är lämpligt med kvinnliga ledare. Att ändra attityder tar tid och det är också oerhört viktigt att få med sig religiösa ledare och andra nyckelpersoner.

– Om biskoparna säger nej så fungerar ingenting, säger Ranjita. Men om kyrkans ledare deltar i bibelstudier och workshops om hur vi alla är skapade till Guds avbild, och predikar om genusrättvisa från predikstolarna, så lyssnar människor.

Hon berättar att stora förändringar redan ägt rum. Många kvinnor har prästvigts och påbörjat sina tjänster, antalet kvinnor i ledningsgrupper och styrelser har också ökat markant och i flera kyrkor har kvinnor nu fått stolar och bänkar att sitta på. Tidigare satt kvinnorna på golvet, medan stolar och bänkar var reserverade för männen.

– Om vi verkligen tror på Gud ska vi inte göra skillnad mellan män och kvinnor. Alla har samma rättigheter: män, kvinnor och alla kön. Alla har rätt att tjäna Gud och leva jämställda, rättvisa liv, säger Ranjita med eftertryck.

Ranjita och hennes man har blivit förebilder

Ranjita säger att hon ofta använder sin egen familj som exempel när hon undervisar. Både hon och hennes man, som undervisar på det teologiska seminariet i Chennai, arbetar heltid. Eftersom Ranjita reser mycket i sitt jobb måste hennes man ta hand om både barn och hushåll.

– Hans vänner retas och kallar honom för “toffel”, berättar Ranjita.

Men när vännerna förstått att det är ett ömsesidigt beslut och att de delar på ansvaret så är det många andra som också börjat uppmuntra sina fruar och döttrar att ta ledarskapsroller i församlingen.

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Arbetar med familjer

Att arbeta med tonåringar och deras föräldrar har visat sig vara ett annat framgångsrikt koncept.

– Efter att familjerna deltagit i bibelstudier och reflektioner om allas lika värde och genusrättvisa så är det många föräldrar som berättat hur deras söner plötsligt börjat hjälpa sina mammor i köket. När jag hör det känner jag mig glad, även om det kanske inte är en så stor grej, säger Ranjita och skrattar.

Hon berättar också hur många ungdomar börjat ifrågasätta varför sönerna får gå till bättre skolor än sina systrar. Genom det här arbetet förändras långsamt familjernas sätt att tänka och agera.

Självhjälpsgrupper i slummen

Precis som präster och biskopar är viktiga förebilder i kyrkan berättar Ranjita också hur UELCI arbetar strategiskt med andra religiösa ledare och troende, men också med mer formella ledare i byar och stadsdelar. De har bland annat ett stort arbete i Chennais slumområden där lokala ledare spelat en viktig roll för programmets genomslag.

Fattigdomen och bristen på både vatten och elektricitet gör situationen extra svår för slummens kvinnor, som ofta blir bortgifta tidigt och får barn innan de själva hunnit bli vuxna. De får slita väldigt hårt och ofta saknar de bindor och grundläggande sanitet. När kvinnorna inte kan dölja sin mens får de utstå både våld och trakasserier, eftersom de anses orena.

För att stötta kvinnorna har kyrkan startat självhjälpsgrupper där kvinnor kan träffas och få undervisning om allt från genusbaserat våld, rättigheter till hälsa och ekonomi. De får också hjälp att starta upp små företag för att till exempel sälja mat och grönsaker. På så vis kan de skaffa sig en inkomst och bli mindre beroende av sina män. Tack vare det stöd som kvinnorna känner i gruppen är det nu också fler som vågar rapportera om våld och övergrepp.

En dag lyckades en vän hjälpa henne att ta sig ut genom fönstret.
Ranjita

Ett förändrat liv

Ranjita minns särskilt en ung kvinna i slummen som hölls inlåst av sin man. Ibland kom han med mat till henne, ibland inte.

– En dag lyckades en vän hjälpa henne att ta sig ut genom fönstret och tog med henne till en av våra sjävhjälpsgrupper, berättar Ranjita.

Via kvinnogruppen fick hon hjälp med ett litet lån, så att hon kunde köpa mat och börja sälja lunchpaket och på så vis skaffa sig en inkomst. Nu lever hon inte längre inlåst utan skämtar om att hon borde låsa in sin man istället, eftersom han bara super och inte tjänar några pengar. Nu är det kvinnan som försörjer familjen och ser till att barnen får gå i skolan.

– Det är ett fantastiskt exempel som både visar på kvinnans mod att bryta sig ur fångenskapen, men också på förmågan att skapa en egen identitet och egenvärde, säger Ranjita och strålar med hela ansiktet.

Kvinnor tvingas ge bort sin lön

Ranjita berättar att många kvinnor i Indien dock inte får behålla sin lön, inte ens de som är välutbildade och har mer avancerade arbeten. De måste ge all sin inkomst till sin man, eller till sin svärmor. Att kvinnor förvägras att äga både pengar och egendom gör dem givetvis ännu mer utsatta och här arbetar kyrkan också aktivt med att påverka normerna kring kvinnors rättigheter.

– Om byns ledare accepterar det vi säger så håller alla med, men även här spelar traditioner och kultur en viktig roll och kan utgöra hinder för utveckling.

Kvinnor måste få sina rättigheter, rättvisa, sinnesfrid och trygghet. Det är mitt hopp och min bön
Ranjita

Hopp om en positiv utveckling

Trots att utvecklingen i Indien varit mycket negativ för Indiens kvinnor under pandemin så är Ranjita hoppfull. Hon har fått se stora förändringar i kyrkorna under sina drygt tio år hos UELCI. Men hon vill också se ett betydligt större utrymme för kvinnors röster i det indiska samhället i stort.

– Kvinnor måste få sina rättigheter; rättvisa, sinnesfrid och trygghet. Det är mitt hopp och min bön, säger Ranjita.

TRO OCH LÄRANDE

MÖT VÅRA CHANGEMAKERS

Människorna som kan den lokala kontexten, som själva driver och skapar förändring. När människor har makten att förändra sina liv och sina samhällen skapas förutsättningar för en rättvis värld. I Act Svenska kyrkans nätverk finns många changemakers, både runt om i världen och hemma i Sverige.

TEOLOGI OCH UTVECKLING

TRE GLOBALA MÅL

Global goals